Ett bra liv!

Jaaag vill tacka liiiivet...som gett mej såååå mycket!... Så sjöng Arja Saionmaa för en herrans massa år sen, men jag har kommit dithän att jag håller med henne.
Livet blir ju mycket vad man gör det till och jag har haft en himla tur rakt igenom tycker jag.
Nu har jag ju hälften av livet kvar och fortsätter det så här så vet jag inte vart det ska ta vägen med mej. För det första så valda jag rätt föräldrar...dom har låtit mej hållas och utvecklas som jag vill. Dom jobbade jämt med jobb eller hus och som den stenbock jag är så har jag trivts i mitt eget sällskap med att pyssla med det jag tycker är kul. Lite Bullerbyn stuk faktiskt...du vet på filmerna när focus är på barnen och man bara ser benen på de vuxna. Sen har jag världens bästa mormor och morfar som haft mej i baksätet genom Sveriges rike runt, vi har bott i stugbyar och sett lappkåtor från in och ut sidan. Det tog 40 år innan jag kom på vad som triggat igång mej i olika projekt...mormor! Jag berättade det för henne och hon blev så glad...-Tack vare att du är så pessimistisk sa jag...hon blev inte lika glad. - Pia, det kommer aldrig att gå, du kan inte det där...kunde hon säja. Vaddå skulle inte jag klara den utmaningen?, Tänkte jag varje gång. För mej var det jättebra! Trodde att jag skulle tappa lite fart när jag kommit på vad som drivit mej till olika utmaningar, men det finns alltid såna som säjer...ska du verkligen satsa på det där? Vågar du?
DÅ går jag igång..barnsligt kanske men hellre det än att inte göra roliga saker.
Första gången jag skulle sätta upp revy i Torsåker så frågade en annan teatermakare...- Men tänk om det inte går runt då! Det fanns inte i min värld...så jag frågade honom om han tänkte så när han satte upp stycken, då blev det tyst.
Det som driver mej nu vad det gäller revyn är att så många kommer och tittar, skrattar och längtar till nästa höst så dom får skratta igen. Jättekul! Men jag hoppas att dom inte behöver vänta såååå länge på att få ett skratt. Det finns så mycket dråpligt i vardagen...Jag gick en runda en kväll, efter en bro på en mindre väg har någon rolig människa flyttat en skylt som suttit mitt i byn men verksamheten har upphört...så mitt på vischan står en pil till ..... FOLKTANDVÅRDEN ...det är humor! Eller i Hofors där man har rivit en butik intill rondellen...jag kom förbi när huset var kraschat till stor del, grävskopan vilade och ett enda fönster återstod intill den föredetta entrén...EXTRA PRISER I HELA BUTIKEN....Det är humor överallt bara man kollar läget lite. Men det är lite märkligt om man en tid har haft lite för lite sömn pga av vaket barn på nätter eller så...och sen när man börjar känna att livsandarna blåser liv i en igen får man höra...- Men Pia vad trött du ser ut! Faaan, precis när man känner sej ovanligt pigg! Det är ju lite synd att vi människor säjer saker som vi egentligen inte menar...jo det kanske vi gör men vi tänker kanske inte alltid på vad vi säjer...Hur brukar det låta? - Hej! Hur är läget? Är det bra? Så säjer vi i flyktiga möten varje dag...och för det mesta är det ju bra eller mindre dåligt. Så ibland händer det att nån stannar och säjer att ...-nääää, det är bara skit allting! Ibland har vi tid att stanna upp men ooops inte NU...varför kan du inte må bra nu för när jag har såååå bråttom? Det säjer man ju inte, så nästa gång personen i fråga kommer så frågar man kanske inte hur det är! Knepigt...Om någom frågar mej så är det oftast allra oftast bra...det är livet...men om det inte är så bra så brukar jag säja att det blir bättre inom kort. Efter varje uppförsbacke kommer en nerförsbacke...ett familjeordspråk! Om man bara har en räkmacka varje dag så kan man ju inte förstå andra heller! Jag jobbar som frisör och det är världens härligaste yrke...från vaggan till graven får man följa människors liv i med och motgång, dop, bröllop, födelsedagar, sjukdomar, skilsmässor, barnfödslar, död, kärlek och hat. Glädje och sorg helt enkelt, men hur sorgligt det än är så är det alltid nära till skratt på mitt jobb, de flesta får ett skratt innan dom går hem, även om det är helt åt pepparn....det är min bästa lön och det tackar jag för!

Vems ansvar är det?

Det är samhällets fel....nej det är kommunens fel! Ja, vems fel är det? Jag skriver och funderar över vem som har ansvaret för våra barn och ungdomar? Föräldrarna har tydligen lyft sina händer och tvår dom nån annanstans där ingen ser dom....ganska många iallafall. Hörde idag att föräldrar på skolan tyckte att SKOLAN måste ta tag i eleverna som bråkar och ställer till bus på skolan. Jamen hallååååå, vem gör det hemma då? var det just det HEM OCH SKOLA gjorde förr i tiden? Det är ju himla enkelt att luta sej tillbaka i soffan och tycka att samhället inte tar sitt ansvar när ungdomsgårdar lägger ner på grund av att kommunerna inte har råd att hålla öppet. Detta kan bero på att mycket pengar har gått åt till att byta sönderslagna fönster efter en bråkig helg, ta bort grafitti från allmänna platser som kostar skjortan. Men då kommer det nån snyft historia i tidningen eller på tv....jag har haft en sån taskig och jobbig barndom så det är därför jag slår ihjäl och misshandlar folk. Jag slår sönder saker i samhället så jag inte slår ihjäl nån för jag har det så jobbigt ekonomiskt. Snälla nån! hur kommer det sej att människor som föddes i början på seklet inte slår ihjäl och misshandlar folk hela tiden? På den tiden då barnhem fanns, fattigvården och inget överflöd över huvudtaget! Där kan man säja att det var en taskig barndom! Vi har det FÖR bra nu så vi inte uppskattar det vi verkligen har. Det enda vi inte verkar ha är koll och ansvar för våra barn och ungdomar! Vi måste börja ställa krav och inte tycka synd om dom hela tiden! Visst finns det dom det ÄR synd om, men inte alla. Min morfar började jobba när han var 6 år...inget att eftersträva nu det tycker jag inte...men han har fortdfarande inte slagit ihjäl nån pga taskig barndom! Det är bättre pli på samhällets hundar än på många barn som skrotar runt och förstör för dom barn som lärt sej veta hut hemma! En hund som inte lyder tar man till brukshundsklubben och lär den vad som förväntas av den! Ghhaaa, nu har jag kräkts lite över sånt jag retar mej på....Dom ungdomar som jag tillrättavisat hejar alltid och är trevliga så inte mår dom dåligt av det...tvärtom! Så vuxna...ta tag i taktpinnen och våga vara vuxen det är våra barns liv det handlar om!